Nu känns det...

Det finns ingen väg till ökat medvetande utom den som du skapar i dig själv. Det är i det ögonblicket som du befinner dig när du är som mest sårbar, när du väl bestämmer dig för att ta steget för att försöka börja förstå dig själv. Det ögonblick när du bestämmer dig för att släppa taget om dina tidigare föreställningar - vars överensstämmande med din uppfattning om verkligheten numera skapar alltmer kognitiv dissonans.

Du är då både vidöppen för påverkan eftersom det är hur samhället har programmerat dig, till att inte ifrågasätta det auktoritära, men medveten nog att veta att det finns mer i livet än ett 9-5 jobb, till exempel, men ändå aldrig fullt medveten om alla de miljontals andliga strategiskt planerande rovdjur - egennyttiga idioter - som finns ute i samhället redo att göra vad som krävs för att gynna sig själva och sin egen inbillade - materialistiska -nytta och som utifrån denna är mer än brunstigt villiga att "ge dig den enda lösningen", "den som gör du känner särskilt utvald", "visar dig universums hemligheter", "kan läka dig" ... och många andra sortiment och färger som ger bort din egen unika makt över dig själv till dem. Altruism är sant för alla, är därmed verkligheten och måste vara det vi sträva efter att leva i som beskrivning av tillvaron.

Så småningom, när vi bestämmer det är faktiskt okej att vara "annorlunda", att vara individer, eller mer exakt beskrivet när vi inser att vi faktiskt alltid har varit och kommer att förbli enskilda unika individer, den enda i världen med förmåga att uppleva just dina egna känslor, så har vi en möjlighet att vända det dynamiska emotionella tillståndet. Vi kommer aldrig att bli lyckliga genom att uppleva andras känslor, vi kommer bara bli lycklig genom att försöka, det är vägen, resan och målet i oss själva att försöka förstå vår omgivning bättre. Detta kan ledningsvis ske genom din inre röst - intuition - omedveten medvetenhet, eller som ett uttryck för din medvetna inre röst genom din miljö.

Vad som följer när resan väl har påbörjats, då kan den aldrig avslutas, är oftast en omättlig längtan efter kunskap, information, data och helst i synkront samband med andra människor som du uppfattar är också medvetna och du upplever en enorm lätthet att kommunicera med dessa människor på ett plan där du tidigare främst har känt dig alltmer isolerad och stigmatiserad av andra. Det är synkronicitet, vars emotionella självförståelsemässiga dynamik bygger inifrån och ut i individen till skillnad från kollektivismen var dynamik är byggd utifrån och in.

Detta kan ske i många former, men två är de vanligaste:

Det ena är att göra allt för att göra dig till något som passar in den överenskomna beskrivningen av vad som felaktigt kallas för verklighet, där rädsla är vad som styr och krig, föroreningar och att behöva betala för att få leva på den här planeten är det "normala". Det är ett patetiskt liv i ändlös undra över varför lyckan aldrig kommer.

Den andra är att göra den "normala beskrivningen av verkligheten" till någonting som är fel och istället kliva ut på en upptäcktsresa och expansion av medvetandet som gör vad du känner och "vet" till någonting som är att vara rätt i förhållande till dig själv. Vet du ingenting så blir du också osäker. Ändå, hela tiden sökande, brytande formaterade föreställningar för att hitta andra som också är medvetna för att kunna verka synkront, ta intryck och vakna upp själv ännu mer, även fast detta är "fel" för det nuvarande samhället samhället i stort.

För de flesta av oss har upplevelsen av att bli mer medvetna upp i en värld som fortfarande är mycket omedveten varit en mycket hård och svår tillvaro. Den ensamhet som följer av rädslan för den stigmatiserande insikten om att inte vara som alla andra gör att vi flyr undan våra egna fria tankar, insikten om att alla runt omkring dig är mycket omedvetna kan därför ibland ta år om inte årtionden att ta till sig. Den närmast eviga villfarelsen i sig själv om att alla andra förstår så mycket mer än vad de egentligen är villiga att göra, den blir betungande.

Och däremellan, det är denna malande känsla, att veta, att något är allvarligt fel med den allmänna beskrivning av "verkligheten" den som kallas för sanning. Den som alla andra verkar berätta om, tänka och tro på, att allt bara är bra, det är då interna "felaktigheter" blir något personligt. Ofta blir man övertygad om att det är något allvarligt fel på sig själv, så svaga har vi människor faktiskt blivit i oss själva, att vi hellre tror på vad omvärlden talar om för oss att vi är än vad vi är villiga att ifrågasätta oss själva för att ta reda på hur det egentligen förhåller sig med den saken med hjälp av vårt eget tänkande.

#CarlNorberg #DeFria